Prova röda från Sicilien och Sardinien
Väl hemkommen efter mitt första besök på Sicilien 2001 var mitt bestående vinminne Nero d’Avola. Fylliga och smakrika röda viner, ofta ganska enkla, men tilltalande på det där sättet som viner ofta är när man är ledig och solen skiner. Till skillnad från en del andra sommarflirtar så funkade dock Nero d’Avola även på hemmaplan. Inga livsomvälvande upplevelser kanske, men sådär småtrevliga.
Mycket har hänt sedan dess och även om Nero d’Avola fortfarande dominerar bland de blå druvorna så har den fått konkurrens om uppmärksamheten. Trendigast just nu är vinerna från Etnas sluttningar och där är det druvan Nerello Mascalese som regerar.
Just det faktum att det är en vulkan bjuder på ganska unika förutsättningar. Den porösa lavajorden gör att vinstockarnas rötter både kan och måste söka sig väldigt djupt ner för att hitta fukt. Det är bra. Vinstockar som får kämpa levererar mer komplexa druvor och viner. Lavan bidrar också med en massa mineraler som tas upp av rötterna. Resultatet blir kraftfulla viner med såväl tanniner och syra som en tydlig mineralitet.
Motsvarande sardinska minne – från 2003 – stavas Cannonau. Jag visste det inte då, men har senare lärt mig att det är samma druva som kallas Grenache i Frankrike och Garnacha i Spanien.
Sardinien är lite speciellt. Ön har en förhållandevis kort historia som italiensk region och styrdes fram till 1860 av diverse stormakter. Kanske är det just det som gör att man håller så hårt på sin egen kultur och det som är unikt sardinskt, t.ex. det egna språket. Vinmässigt var det dock spanjorernas 400-åriga styre som satte tydligast spår och många av de sardinska druvorna har spanskt ursprung. Så även Cannonau alltså, den soldyrkande druvan som är den mest spridda av de blå på ön.
Nog med historia. Nu häller vi upp!
2015 Alta Morra, nr 2374, 150 kr
Bröderna Diego och Alberto, tredje generationens vinmakare i familjeägda Cusumano, skördar sina Nerello Mascalese i tre vingårdar på Etnas nordostsluttningar, 600-800 meter över havet. Druvorna jäser på ståltankar och vilar därefter en kort tid på stora ekfat.
Den vackert körsbärsröda färgen ger en föraning om doften. Mogna röda bär (kanske mer jordgubbar än körsbär dock), mineral och faktiskt en lätt touch av lakrits. Smakmässigt får de friskt syrliga bären sällskap av en diskret kryddighet. Mjuka tanniner och en frisk eftersmak knyter ihop helheten på ett väldigt tilltalande sätt.
2013 Cannonau di Sardegna Riserva, nr 2004, 119 kr
Producenten Sella & Mosca – den största och mest kända producenten på Sardinien – har mer än hundra år på nacken. Stort kan ju ibland kännas lite mindre fint, men här finns ett undantag som bekräftar regeln. Stärkta av tidens trend har Sella & Mosca arbetat mycket medvetet med att ta tillvara och framhålla de inhemska druvorna och det är ofta just de vinerna som röner störst internationell framgång.
Druvorna till den här riservan plockades på senhösten när druvorna hade börjat torka. Det färdiga vinet lagrades två år på gamla slovenska ekfat och sedan ytterligare en tid på flaska innan det släpptes för försäljning. Doften är ganska diskret till att börja med men växer efter en stund i glaset. Fram träder mörka körsbär och plommon, kryddor och en lätt blommighet. Syran är något högre än jag förväntade mig, vilket för min del är positivt. Frisk, mörkt röd frukt, lätt kryddigt och mogna tanniner.
Båda vinerna betraktas som medelfylliga även om Alta Mora är något lättare. Där är dock tanninerna mera markerade vilket gör att helheten kanske blir snäppet mera elegant. Vilket man föredrar är förstås som alltid en smaksak, men beror också på vad man väljer att äta till.
Släpp fram italienaren i dig och låt maten ta lite tid! Ett mustigt långkok på höstlamm eller riktigt bra fläskkött stekt på låg temperatur i ugnen. Duka med två glas, häll upp båda vinerna och njut!
Kuriosa. De röda vinerna från Sardinien sägs innehålla en högre halt av antioxidanter (procyanidin) än något annat vin. Vad vet jag, men kanske är det en av anledningarna till att Sardinien är en av världens fem ”blå zoner” – de områden där människorna lever längst? Och de lever lyckliga!
